Nytt skifte
Jag börjar i en brytpunkt. Den skog jag nu tänker på, arbetar i och planerar för, är ett nytt och omarronderat skifte. 1970 påbörjades ”laga skifte” i Bonäs skifteslag, med en äganderättsutredning. I det läget överförde min mormor och morfar (Maria och Emil) all skog och Fryksåsfastigheterna på mej, i ett gåvobrev. Med min mors (Mait) goda minne.
I stället för 35 olika småremsor, utspridda på hemskog, fäbodskog och utskog (jag vet inte var mer än mer än 5 – 10 skiften låg exakt), tillträddes ETT (1) större skifte 1 dec 1988. Dessutom någon procentandel i Anjosvardens gemensamhetsskog.
Fimbulvintern
Vintern 87 – 88 gav en föraning om fimbulvintern. I november släppte himlen ett jättelass blöt snö som lade sej tungt i alla trädkronor, såväl gamla som unga. Allt detta frös — framför allt på höjder över 400m — och sedan fortsatte snön falla. Hela vintern! Jag var uppe i Fryksås februari 1988 och fotograferade. Visst var det vackert med all snön men samtidigt väldigt tragiskt att se alla snöbrott. Denna snöbrottsvinter blev inledningen på min mer praktiska relation till det nya skiftet — som vi ännu inte tillträtt.
”Ingenmans land” – juli 1988
Framför allt de östra delarna, i höjdläge alltså, drabbades hårt. Enligt något underligt beslut, i omarronderingen, skulle ”de gamla” ägarna ansvara för vindfällen, snöbrott mm. I praktiken var ju skogen ”ingenmans land” i detta skede. De förra ägarna hade bevisligen släppt allt engagemang i dessa skiftesremsor, som nu skulle städas från befarade insektsyngelplatser. Bl a. Korsnäs kontaktade gamla ägare och erbjöd sej att sanera skogen. Lantmäteriet, SVS hade svept över i helikopter och gav sitt godkännande till att släppa maskinerna löst. Så småningom blev huggningsinstruktionerna mer exakta och skärpta när det gällde vad som fick avverkas. Minst 10 cm diameters brottyta blev kravet, till slut. Men då var skadan redan skedd.
Dimensionshuggning
I juli 1988 hörde vi maskinerna mullra på andra sidan Kolberget. En regnig dag kunde jag inte hålla mej, utan Erik och jag åkte dit. Vi möttes av jättelika virkestravar på vägen. En skotarförare upplyste oss om att en skördare och två skotare körde på Kolberget. Vi klafsade upp i de vattenforsande och leriga traktorspåren och hittade skördaren i all förödelse. Så kändes det. Där den höll på då fanns inte ens ett snöbrott så långt ögat kunde se. Man skördade bara fint virke där stickvägen skulle dras.
En vrede fyllde mitt sinne och jag fick föraren att stoppa skördaren, ringa sin chef (på Korsnäs) via mobiltelefon. Jag skällde, svor och gormade. En halvtimme höll vi på i telefon tills han gick med på att avbryta verksamheten. Nog kändes det som en seger men det jag ser runtomkring är en större förlust. Åtminstone i hjärtat. Alla dessa stickvägar trasar sönder bestånden. Korsnäs utförde en praktfull dimensionshuggning. Man passade på och roffade massor av timmer ur ”ingenmansland”
Nåja, nu är det som det är och det bästa får göras av situationen och skogens tillstånd.
Tillträde
De nya skiftena tillträds den 1 december 1988. Rågångar är huggna och målade. Men värderingarna är inte färdiga över dessa områden, och därför råder kraftiga avverkningsbegränsningar fortfarande. Max 10 cm brösthöjd får tas utan tillstånd. Röjning enbart alltså.
Grannar och vindfällen
Nyårsstorm som resulterar i ett antal vindfällen. Min jaktkamrat LJ hörde av sej angående dessa. Hans svärfar H har skiftet söder om vårt. De ville ta hand om mina vindfällen mm för 35 kr/st. L och jag gick runt och tittade och jag tyckte nog att vi specificerade vad de skulle ta.
Men det blev mer! De betalade mej för 100 träd, och det kanske stämde. Men att döma av stubbstorlekarna har de valt riktig ståndskog här och där. Så går det när man ger ett lillfingers förtroende. Under älgjakten 89 antydde jag min kritik på L:s direkta fråga. Men jag väljer nog att hålla stridsyxan nedgrävd. Inget mer gruff. Men inte heller fler affärsförtroenden från min sida.