Allt eftersom tiden går och skogen utvecklas blir jag mer och mer övertygad om att min nuvarande strategi, att låta skogen utvecklas fritt, är den rätta. Och den dag det blir tal om avverkning hoppas jag att jag övertygat mina efterföljare att hyggesfritt är det som gäller. Inga fler kalhyggen! 

I backspegeln blir jag självkritisk. Det är inga stora hyggen jag har orsakat genom åren men de är illa nog. Plockhuggning hade varit det rätta i båda fallen. Hyggesfritt.

Jag funderar nu mycket på hur min inställning till och mina kunskaper kring skogen och “skogsbruket” har utvecklats. Och hur mycket en del av litteraturen jag studerade påverkade mitt brukande. Särskilt “Skogsmarkens ekologi” minns jag att jag tog till mig mycket av. Och av det blev jag alltför accepterande till de mer gängse skogsbruksmetoderna, med kalhyggen, plantering, röjning, gallring osv. Ståndortsanpassning var det som trummades ut som det ekologiskt anpassade, med analyser av jordmån, markfukt, bördighet och allt. Då blev allt bra. Problemet är ju att det inte löser varken frågan om klimatet, skogen som kolsänka eller den biologiska mångfalden. Där körde jag fel. Men som väl är så står mycket kvar av den lilla bit i tillvaron jag fått att förvalta.

Förutom de teoretiska kunskaperna som felkälla har jag också genomskådat den programvara jag skaffade för planläggning och karttillverkning. PC-Skog. Förutom att den var krånglig att lära sig och ganska användarovänlig så innehöll den ett begränsat antal möjligheter för brukandet. Det är bara de i Sverige allmänt accepterade brukningsmetoderna och åtgärderna som finns att tillgå. En farlig inlåsning och begränsning.

Till detta kommer att man som liten skogsägare måste förlita sig på entreprenörer med maskiner, oavsett vilket bolag eller vilken virkesköpare man anlitar. Maskinförarna är ju de som fattar de verkliga besluten där i skogen. Under stressiga förhållanden, i snö och mörker och kanske två- och treskift, ska de genomföra mina önskemål. Så blev det aldrig. Stordriften är en styggelse för skogen.

Funderingar efter läsning

22-06-30

Just läst ut Lisa Röstlunds ”Skogslandet – en granskning”. En mycket avslöjande och avklädande reportagebok om det svenska skogsbruket. Hur hela industrin, skogsforskningen, skogsstyrelsen och ledande politiker på olika nivåer samt skogsägarföreningarna är intimt och djupt sammnvävda i ETT synsätt på hur skogsbruk skall bedrivas. Det är kalhyggesbruk som är det enda saliggörande. Biobränsle från skogen ska rädda klimatet och kom inte och prata om att kalhyggen ödelägger den biologiska mångfalden.

För att försvara detta bruk och detta synsätt är man beredda till i princip vad som helst verkar det som. Lobbyverksamhet är bara förnamnet. Mygel, ojusta metoder, utfrysning av obekväma, ren korruption och annat används.

Göran Boardy 22-06-30