2004

Maj
Erik och jag åkte upp en vecka. Dels för att ha ”semester” (märklig företeelse), dels för att göra några inspektionsrundor på skiftet. Semestern kunde vi glömma direkt! En decemberstorm hade petat omkull flera frötallar på avd 8 och en tredjedel av vad som återstod av avd 12 (hög fin ståndskog på fuktig mark – se även video). Elände!

Frötallar
Nåväl, vi satte igång med frötallarna på västsidan Björntjärnsvägen (avd 8). Flera av dom vär ena riktiga resar (video) med en brösthöjdsdiameter mellan 40 och 50 cm. Inte roligt att hantera med Vimekens wire-vinsch och handkraft. Tungt. Men fyra av de fem tog vi hand om (video), körde upp till Fryksås, sågade till plank och brädor, ströade i stack och lade plåttak på. Phu!

Jag ringde AS på Siljan om den värsta bröten på avd 12. Där låg en härva övergrova granar och tallar. Jo, vi bestämde träff och gick runt ett varv i ödeläggelsen. Själv hade jag tänkt att det nog inte skulle vara stor ide att bara ta den stormfällda skogen. Vad som återstod skulle säkerligen falla i nästa vindpust. Alltså bestämde vi oss för att avverka resten av avd 12 också, med undantag för några pampiga frötallar med rejäla kronor. Återstår att se om dom klarar sig. (video)

Snabba skadeinsekter
Insekter hade redan tagit sig in i barken på flera av de liggande träden, vilket gjorde att det brådskade. Men enligt A skulle det ordna sig. Dom hade en skördare i närheten.

Mer grov död ved
Erik och jag hittade också enstaka vindfällen högst upp på Kolbergstoppen. Samt på nya hygget på avd 23. Där såg för övrigt fint ut. Inte heller den glesa granskärmen på avd 25 hade drabbats. Varken av vind eller ljus, vad det verkade. Plantor kommer ! Om jag inte hinner ta dessa udda vindfällen i juni får dom ingå i kategorin ”gammal, grov, död ved” – dvs åtgärder för den biologiska mångfalden (just ”lågor” och död ved tycker jag annars att jag sparat rejält – på flera ställen).

För övrigt trasas gränszonen mot norr vid avd 11 och 14 sönder mer och mer. Grannens stora hygge öppnade för vinterstormarna för full hals. Jag trodde i min naivitet att det handlade om rotröta och ljuschock. Inte då! Det gäller att stå kvar i upprätt hållning. Nu återstår bara att plantera den 30 m breda kantzonen … Är det månne här jag skall klämma in ett bestånd lärk? (varför känns det ibland som om jag utkämpar en märklig strid – mot insekter, ljuschocker, grannars hyggen och andra intima åtgärder, mot stormar, ekonomi och transportsträckor, mot väderkvarnar och följeslagare…)

Skogstrollet
På avd 17 hittade vi en märklig ”hög”, med grävd öppning. Mynningen var klädd av svamp och hela högen inpackad i långt vitt gräs. Det såg banne mig ut som ett öga med hår. Undrar vem som bor där? Ett gryt, eller skogstrollets ena öga?

Certifiering?
Under flera år har jag nu funderat på att certifiera (Forest Stewardship Council | WWF | FSC_Sverige | Skogssällskapet | Grönt_Paraply) mitt skogsbruk. Att jag skulle uppfylla kraven tvekar jag inte på. Vad gör att jag dröjt? Nu måste jag ta itu med det! Ett beslut.
Jag kontaktade några av de uppräknade organisationerna via epost. Inte ett pip till svar från någon av dom. Har man inte vett att svara på epost ska man inte ”ha någon adress” . Skämmigt! Där försvann mitt intresse för den certifieringen.

Uppdateringar
Kartor, beståndsdata och övrig information i min plan behöver uppdateras. Jag sitter och svettas över kartorna i Flash-format. Några är nu helt omgjorda. Ny virtuell rundvandring dokumenterad och klar, mellan stormskadade avd 12 och 16 (med mellanlandning i avd14).

Juli – augusti
Med röjsågen lagad tog jag mig an avd 10 som nu får en andra omgång. Jag märker min tvekan och osäkerhet inledningsvis inför valen som måste göras i tätningarna. Vem ska få stå kvar och vilka måste bort. Grova fula kvistiga är inte problemet. Nej, svårigheterna kom när valen är mer subtila. Hur ser den framtida kvalitetsstammen ut? Men det är tillfredsställande och roligt att göra detta ingrepp, som får effekt långt efter mig…

Vi var nere i skogen igår igen. Jag gick med röjsågen och Ingrid plockade hallon. Svettigt värre med röjsåg i hettan. Men tillfredsställande att äntligen få utfört den här röjningen. En del grovgreniga vargar borde ha tagits bort för tio år sen. Ingen pardon med de flesta av dem nu i alla fall. Problemet är när en sån varg står relativt ensam och inga alternativstammar finns att satsa på. Då får den stå kvar. Hellre en varg än inget träd. På sina ställen är det lite glest men inget allvarligt ändå. Där kommer att bli tillräckligt med stammar i det långa loppet. Faktiskt kunde man stamkvista några enstaka nu när röjningen är utförd. eller relativt snart i alla fall. Ta dom med rak jämn stamtillväxt och klena kvistar/grenar. Det är en märklig känsla att gå och bestämma vilka träd som ska få chans att växa i 100 år till och vilka som inte ska vara med längre. Det inger mig en blandad känsla av hänsynsfullhet, ödmjukhet och makt…Om man kan skriva så?

Grundytan
Det blir en avsevärd reducering av grundyta och volymen växande skog av ett ingrepp av denna typ. Även om de flesta stammar är klena (några vargar är ju grova), sker säkert en halvering av den växande massan, om inte ännu mer. Borde ta med relaskopet och mäta grundyta före och efter, för skojs skull.

Inte hittar jag mycket älgbetat heller. Lite här och var bara. Och någon enstaka hög av älgbajs.

Utmärkelse
Jag fick ett brev från skogsvårdsstyrelsen i juni där man meddelade att jag utsetts till mottagare av förtjänstmedalj i silver, ”… såsom erkänsla för värdefulla insatser och framgångsrik verksamhet i vården och brukandet av skog och skogsmark i Sverige …”. Detta har sedan dess haft starka drag av overklighet över sig när jag tänkt på det. Allteftersom har det dock sjunkit in och börjar bli mer verkligt och påtagligt.  Nu dyker andra tankar upp av typen: ”Men herregud, vad har JAG gjort för att få detta?”,  ”Borde jag inte ha röjt mer nere vid Björntjärnsvägen?”, ”Är verkligen plantuppslaget tillräckligt på avd 25?”.  Och förstås stolthet och glädje över att uppmärksammas på detta vis. Ett huvudbry som Ingrid hjälpte mig över var om jag skulle ta med denna utmärkelse i skogsdagboken. Min egen första tanke var att inte omnämna det, men efter en stunds vridande och vändande med Ingrid som samvete, bestämde jag mig för att det faktiskt hör till mitt skogsbrukande lika mycket som många andra händelser som omtalas i dagboken. Det är väl en rädsla för att ”förhäva” sig, att andra ska tro att man försöker VA´ nåt´, som gör att publiceringstvekan infinner sig. Nu står det här – svart på vitt.

Omarronderingen
Det är lite för lätt för mig att påstå att omarronderingen gav mig kickar in i ett större intresse och en större aktivitet i skogen. Den bidrog genom att den resulterade i ett större sammanhängande skifte som var enklare att greppa. Men visst hade mitt skogsbruksintresse startat innan dess. Åtminstone till den grad att jag avverkat något bestånd på ett skifte nära Fryksås och plockat ut timmer för sågning i Säs, som jag fortfarande har några plankor kvar av (sedan 1980).

Det omarronderingen möjliggjorde, tack vare dels avverkningsstoppet under flera år och dels det samlade skiftet, var min teoretiska läroperiod. Jag började karterandet och insamlandet av data, indelade i bestånd och läste på, både boniteringssystem som jag försökte tillämpa och flora-faunavård, skogsekologi, skogsbrukarens grundbok mm. Under några år läste jag allt jag kom över om skog och skogsbruk, skogsvård och naturvård. Jag ritade kartor, byggde en databas om bestånden, sprang i skogen med spade och kollade jordmån och markprofiler, försökte förstå hur man ska veta var berget är där nere i marken och lärde mig mäta trädhöjd, grundyta och skogskubik per hektar. Det blev bara roligare och intressantare naturligtvis. (Mycket av den processen kan man följa här i dagboken)

Relaskop i röjningsskog
Jag tog med relaskopet till röjningsskogen igår. Mätte grundyta före och efter röjningsingreppet. Utan att ha varit tillräckligt noggrann och mätt på väldigt många punkter törs jag ändå påstå att man halverar kubikmassan genom ett röjningsingrepp. Minst. Det sker alltså en rätt kraftig sänkning av kubiktillväxten de första åren innan de stående träden kommit igång och kan utnyttja ljus och näring fullt ut. Tills nästa sänka vid första gallring. osv.

Röja Älgarnas trädgård
Även avd 22 är ett bestånd i röjningsålder. Tog mig dit för att i stort sett konstatera att beståndet jag tänkt röja var mer eller mindre röjt redan. Inte underligt att jag kallat området älgarnas trädgård tidigare. Många tallplantor var hårt betade och röjningen redan utförd. Här och där stod visserligen grupper relativt orört och i några fall stod en eller två 2,5 meters tallar omgivna av en klunga enmeters smågranar. Och en av tallarna var knäckt och betad. Svåra val. Ska man lämna den kvarvarande tallen och röja bort tio smågranar och den betade intill? Tar inte älgarna även den kvarlämnade också? Eller ska man ta bort båda tallarna och satsa på ett par av smågranarna istället. På så tydlig tallmark.

Dessutom präglades delar av beståndet av några storvuxna granar som helt dominerade sin omgivning. Borde jag inte ta bort dom och se till att det kommer plantor där istället? Svårt att veta även där vad som är bäst.

Jordfräs som markberedare
Läste i Idébok för skogsbrukare om en alternativ markberedningsmaskin. En jordfräs helt enkelt med utbytta hackrotorer till några av specialstål. Detta förslag låter oerhört intressant. Min enda tvekan är all stor sten som ligger under humustäcket på de flesta håll på skiftet. Dom rår inte en jordfräs på, men å andra sidan är det inte stor ide att riva runt bland dom med ett stort markberedningsaggregat heller. Vi skall till Mora idag. Då skall jag banne mig titta på jordfräsar. Det som återstår av akut röjningsbehov är längs Björntjärnsvägen västerut, längs vägen bara. På andra sidan vägen mot det blöta och täta ska jag låta stå. Med tanke på det antal frodvuxna vargar jag tagit bort, borde jag också ta motorsågen och såga upp dessa i mindre bitar, så dom hinner torka till insekternas svärmning nästa gång (till våren?). Skall kolla avd 2 också. Kanske bör jag friställa plantor där redan nu. Från vägen ser återväxten bra ut i alla fall (jag har cyklat förbi – därför ingen detaljerad rapport).

Röjningsbetinget 2004
För tillfället är jag klar med röjningsarbeten på skiftet. Inom de närmaste 5 – 10 åren kommer det dock att bli högaktuellt med röjning på avd 8 och 11. Skall testa iden med jordfräs på ytor där inget hänt och där inte markberedaren kommit åt. I värsta fall kommer jag att hjälpplantera fläckvis. Men jordfräsen behövs där nu om plantorna skall hinna med i loppet! Plantering på avd 23 och 24 är det som står näst i tur. Och markberedningen där.

Skapa grov död ved.
Det slog mig häromdan när vi gick nere runt svinvallen att där borde jag skapa mer död ved – både liggande och stående. Dels genom att köra dit mer grova stamdelar och lägga ut och dels genom att kapa dom skadade björkar och sälgar som står där, ett par meter över mark och låta resterna ligga kvar. Just svinvallen är ju en idealisk plats att satsa på ur naturvårdssynpunkt. Fuktigt och med mycket  lövträd. Den nedre delen innehåller rikliga mängder av rönn, björk och domineras av de fyra jättetallarna (evighetsträd). Ungtall och lite gran dyker också upp. Satsa på några rejäla rönnar och resten björk och tall där. Ta bort nästan all gran som kommer vart år under björkarna. Spara bara någon enstaka som fågelskydd. Fågelholkar! Även nere i Rädådalen skulle jag kunna bidra till att öka mängden död ved. Fäll utan vidare åtgärder lämpliga grova träd och låt ligga.

Förtjänstmedaljen / september 2004 /
Återkommen efter två dagar i Skellefteå. Jag var på Skogsvårdsstyrelsernas Årskonferens och där ingick utdelning av förtjänstmedaljer. Som väl var var vi 20 personer som fick silvermedalj samtidigt (och en guld). Det var en högtidlig och lätt overklig upplevelse. Overklig därför att det hela tangerade sådant som jag knappast tänkt skulle kunna hända. Nu har det hänt och får väl anses höra till det verkliga och tänkbara. Skogsstyrelsens generaldirektör hängde på oss medaljerna och landshövdingen i Västerbotten gav oss själva intyget / diplomet. Fotografering, drinkar och en utsökt buffé med gott vin uppfyllde återstoden av kvällen. Med trevligt sällskap. Något tacktal höll jag aldrig. Men tackar gör jag här och nu!:

Först och främst min mormor StusMaria som alltid betonade skogens värde och betydelse och som med förmaningar skrev över den på mig i omarronderingens tidiga skede.

Dessutom familjen Lundaahl med Robert i spetsen, som på 70-talet gav mig inblickar i skogliga resonemang och skogligt kunnande. Som visade mig att man kan läsa skogen för att förstå sammanhangen och bedöma läget. Och att aldrig glömma tidsperspektivet.

Sist men inte minst: Skogsstyrelsens litteraturutgivning om skog och skogsskötsel, flora och faunavård, ekologi mm. Ta bara titeln : ”Den spännande sumpskogen”. Vilken rysare! Borde filmatiseras. En eloge till en sådan folkbildargärning.